Idag är det 20 år sedan statsminister Olof Palme mördades på Sveavägen, det har väl inte undgått någon....

Man brukar säga att alla kommer ihåg vad man gjorde när man fick reda på att statsministern mördats. Jag kommer ihåg att vi låg inne i mamma och pappas säng hela familjen och lyssnade på radion, jag hade full koll på vad som hade hänt, fastän jag bara var fyra år, man kunde inte riktigt tro att det var sant.

Jag kommer även ihåg vad jag gjorde den 11 september 2001. Då besökte jag Ikea i Göteborg, vi lyssnade på radion i bilen dit, och väl inne på Ikea flockades människor i de små vardagsrummen och tittade på tv'n... Även då kändes det surrealistiskt.

När Anna Lindh mördades hade vi tacosmiddag i mitt studentrum på kantorsgatan. Det var ofattbart att hon hade blivit attackerad, men då verkade det inte som att det var så allvarligt. Det var först nästa förmiddag som man fick reda på att hon hade dött, då hade vi statistikföreläsning på Ekonomikum. Våran föreläsare var jätteledsen och darrade på rösten och sa "utrikesministern, hon är död", sen hade vi tyst minut och på kvällen var det minnesgudstjänst i domkyrkan.

Såna där saker kommer man nog aldrig att glömma...