Go Madde!

Idag är det Våffeldagen, eller Maria Bebådelsedag. Det var just idag för typ 2007 år sedan som jungrfrun (yeah, right!) Maria träffade ängeln Gabriel och blev på smällen. Och nio månader senare, den 25 december, pluppade Jesusbarnet ut.

Denna dag måste självfallet uppmärksammas. Och hur gör man inte det bättre än att äta just en våffla? Egentligen är det ju helskumt att man ska äta just våfflor en dag som denna men jag tror att det har att göra med att dagen även kallas "Vårfrudagen" och om man säger det det snabbt kanske 100 gånger så låter det ju nästan lite som "Våffeldagen"...  very fyndigt! På franska borde ju den här dagen i så fall heta "Le jour de Notre Dame", och det associerar i varje fall inte jag till våfflor så jag tror inte att den svenskatraditionen med att äta våfflor just idag är något internationellt vedertaget fenomen.

Belgare är för övrigt storkonsumenter av just våfflor. Man har nämligen sina specialvåfflor, "gaufres", en lite tjockare våffla som säljs i vartenda gathörn här i Bryssel och som man äter antingen naturella eller med sylt och grädde. En specialvariant är annars den chokladdoppade.

Jag måste dock konstatera att jag är måttligt imponerad av "gaufres". En gammal hederlig svensk frasvåffla slår mycket högre men man tager ju vad man haver så strax ska jag sticka iväg och frossa lite gaufres med mina vänner! 


Gaufres

Det är svårt att lura systemet, men det är alltid värt att försöka. Vissa regler är bara så dumma att jag å det grövsta måste uppmana till civil olydnad.

En sådan dum regel är den oerhört dumma prissättningen av tågbiljetter till Arlanda. När jag i måndags tog tåget till Arlanda från Uppsala visade det sig att en biljett dit för mig skulle kosta 131 kronor. Om jag istället valde att fortsätta tågresan ända till Stockholms central skulle priset dock bara vara 61 kronor. Ja, ni läste rätt!

Som nyutexaminerad magister kände jag mig oerhört smart när jag självklart istället köpte en biljett hela vägen till Stockholm för att sedan hoppa av på Arlanda, herregud, det kan väl inte kosta mer för att åka mindre? Det vore ju helt barockt i så fall.

Glad i hågen sitter jag på tåget och gläder mig åt min idérikedom och min listighet. När tåget börjar närma sig Arlanda höll jag dock på att få hjärtat i halsgropen när i högtalarna påtalas "Vi ombeder alla passagerare som skall stiga av vid Arlanda att behålla sina biljetter inför den obligatoriska biljettkontrollen vid avstigningen, jag upprepar, vi ombeder samtliga passagerare som skall stiga av vid Arlanda att behålla sina biljetter inför den obligatoriska biljettkontrollen". Hjälp!! Hjärtat började bulta och min hjärna började febril att tänka ut listiga undanflykter och argument till varför det stod Stockholm Central och inte Arlanda på min biljett!

När jag smått generad kliver av tåget ser jag lappar uppsatta om den "obligastoriska stationsavgiften" på Arlanda central som gör att biljettpriset blir högre och som gör att dom måste ha en särskild biljettkontroll där. Jag låtsas inte kunna läsa och när biljettkontrollen närmar sig så gör jag värsta fultricket och smiter förbi, nästan obemärkt. Adrenalinet började pumpa och jag kände en stor glädje inombords. Jag hade lurat av SJ 70 kronor! Eller kanske snarare... jag hade inte låtit SJ lura av mig 70 kr!!

Allvarligt talat, var inte den "obligatoriska stationsavgiften" något av det dummaste påfund man hört talas om?

I mina öron låter det snarare som om Statens Järnvägar utnyttjar sin dominerande ställning på tågtrafiksmarknaden, vilket gör att dom med lätthet kan lura av desperata flygresenärer lite pengar och låta dem betala typ tredubbla biljettpriser... Det är faktiskt både dumt och dåligt och olagligt så vitt jag vet.


Fy skäms!

Min femdagars hemmavistelse blev ganska exakt så som jag tidigare hade förutspått, det intensiva schemat omöjliggjorde i princip några större överraskningar. Ibland är det effektivast att vara ospontan. Här är i varje fall några av höjdpunkterna under dagarna:

Torsdag 15/3 - Utgång på Stockholms nation, Uppsala

- Vemod och nostalgi, en helkväll på Stocken för att fira våra akademiska framgångar. Det blev en riktig höjdarkväll även om man blev sorgligt riktigt medveten om att ens golden days i Uppsala var över... det gamla gardet verkade ha lämnat stan...

        
        


Lördag 17/3, Eskilsgalan, Eskilstuna
Eskilsgalan, Eskilstunas svar på Oscarsgalan. En mycket trevlig tillställning i stadshotellets stora festsal, fyra rätters middag, utdelning av Eskilsstatyetter till kommunens mest välförtjänta mottagare och stipendier till unga duktiga studenter (jag fick faktiskt ett sådan stipendium för två år sedan, men nu är jag inte kvalificerad längre eftersom jag är färdigutbildad arbetskvinna, yeeha!) Eskilsstatyetter tilldelades bland annat Musikskolans rektor, en diakoniassisten som driver ett härbärge för hemlösa Eskilstunabor och en engagerad bibliotekarie.

Varje år tilldelas även ett pris till stans "ambassadör", detta pris tilldelas Eskilstunabor som på något sätt gjort sig ett namn i omvärlden, tidigare pristagare har varit bland annat Yvonne Ryding, Tomas Gustafsson, Kent, Kenneth Andersson och Fredrik Lindström. Det är ungefär stans hela kändisskara. I år gick priset till bandet "Pain of Salvation", jag visste inte vilka det var tidigare men dom spelade visst i en genre som hette progressiv hårdrock eller progressiv metall och jag har ännu inte vandrat den vägen om man säger så... Bandet spelade en låt på scenen och dom var väldigt duktiga, dom berättade att dom helst inte ville placeras in i ett fack och det kan man ju förstå, deras musik lät faktiskt mycket mer tilltalande än vad musikgenren gjorde!

Det var faktiskt riktigt trevligt att gå på lite gala, det är ju inte varje dag. Som grädde på moset fick jag även träffa Yvonne Ryding (som var konfrencier under kvällen) i verkligheten, tidigare hade vi ju bara haft en elektronisk relation här via bloggen. Supertrevlig och supersnygg var hon!

        
Jag, min kavaljer Magnus och jag & mamma

     
Jag med blomma, jag & Yvonne & en tallrik pyttipanna, jag & Pain of Salvation


Söndag 20/3, Bus och bad med Samuel, Stockholm
- Pojken växer så att det knakar och blir bara sötare och sötare. Trots att han bara är två år kan han prata jättemycket och kan alla färgerna. Han måste vara ett underbarn tror jag.

     

Det fantastiska vårvädret har fantastifierats ytterligare. Idag var det så fint ute att man blev gråtfärdig. Och trots att den första halvan av dagan ägnades åt bakfylla efter gårdagens bravader så blev andra halvan av dagen fantastisk. Den spenderades nämligen på en uteservering tillsammans med Joanna vid Sablon, ett väldigt trevligt område här i stan. Det var säkert över tjugo grader i solen. Helt otroligt!