En fantastisk idé
När jag igår var och handlade kände jag lite "måttet är rågat", all denna trängsel, allt gap och skrik... Att handla sina dagligvaror är ingen rolig sysselsättning alla gånger vill jag mena! En tanke slog mig dock. Jag förstår mig helt enkelt inte på alla dessa småbarnsföräldrar som envisas med att ha ett koppel med skrikande unger med sig i mataffären.
Jag säger inte att alla föräldrar har den möjligheten, men jag tror att det skulle kunna göra mataffären till en mycket mer harmonisk plats för alla inblandade om dagishämtning och matshopping bytte plats i kalendern för alla som har den möjlighetem, handla först, snabbt och effektivt på egen hand, SEN hämta snoriga och trötta barn på dagis och åka hem direkt. Många tårar skulle sparas. För den minoritet av föräldrar som faktiskt lever tillsammans kunde även uppdelningen "Du handlar - Jag hämtar ungarna" vara ett alternativ.
Dessutom tycker jag att pensionärer borde sköta sin shopping på dagtid, fast det får jag ta en annan dag, nu har jag varit tillräckligt neggo för en eftermiddag. och solen skiner ju faktiskt, så trevlig helg!
Jag håller med dig!
Pensionärer handlar på dagen och småbarnsföräldrar innan dagishämtning!!!
Jag tycker att dem där pensionärerna också kan nyttja gemensamma tvättstugor på dagtid på vardagarna istället för att sno tvättpass på helger och kvällar för hårt arbetande yrkesarbetare!
Tja, det är ju inte så lätt att tala om för andra hur man ska organisera sitt liv. Jag tror inte att vi särskilt väljer att handla med barnen; det är inget särskilt nöje, tro mig. Men det är väl snarare så att dagis "tar slut", man handlar på vägen hem i stället för att åka hem, deponera barnet hos för ändamålet städslad barnvakt. (Barnflickan "tog ju slut" i o m att barnet började på dagis...)
Däremot tror jag mycket starkt på lösningen med mycket attraktiva (& billiga!) lekrum som på shoppimngcenter i Estland. (Min sambo kommer från Eesti..) Barnen parkeras, vi återkommer när vi störningsfritt handlat / browsat. (Får jag presentera en just nu nyuppfunnen anglicism! Hemsk, eller hur?)
Men - även Du & Du har väl varit små... och jag - fast det känns länge sedan. Men jag var nog ganska snäll i affären, och på andra ställen, men hemsk hemma! Jag lärde mig att slå ihop klackarna och kyssa tanterna på hand (i bland kan jag inte låta bli än i dag) och vara väluppfostrad i allmänhet, så alla mormors väninnor sa: "Åh, en så söt pojke!" Jag åt med bästa bordsskick och min far berättade om en av våra vänner som åt som ett djur att när denne vän suttit vid ett middagsbord blivit kritiserad av sin bordsdam svarade: "Min dam, jag äter enligt den spanska hovetiketten!" Vilket var en vantolkning; jag minns honom, han åt enligt okänd etikett, höll underarmarna stadigt på bordskanten, precis framför armbågarna och slöt ögonen, åtminstone nästan innan han böjde sig nära maten med stel överkropp och stoppade en jättelik tugga i munnen. Han kunde förtära skrämmande mängder mat, liten som han var. En stor kastrull kåldolmar i surkål var ingenting. Han var vårt varnande och skrattretande exempel. Men han hade kanske blivit fixerad vid mat, för han vägde inte mer än 28 kg när han blev befriad från Auschwitz.
Ja den spanska hovetiketten, som Bourbonerna fört till hovet i Wien och som sipprade ned genom samhällsklasserna i resterna av Österrike-Ungern (Ungern i vårt fall) var förstås annorlunda än de märkliga vanor vi mötte i Sverige: Man staplar maten på baksidan av gaffeln; en komplett liten måltid, med kött, potatis, ärta (-er) sås, ett litet sorgfälligt byggt mat-torn, som lutar betänkligt och flera gånger faller tillbaks på tallriken och vars ruiner ständigt blir återuppbyggda till projektet äntligen lyckas.. Min far brukade alltid ställa den retoriska frågan: "Och hur äter svenskarna soppa? Måhända med en uppochnedvänd sked?!" Vi lastar gaffeln på den konkava sidan, från kortändan. (bredsida är ouppfostrat). Hos oss tar man en ingediens i taget; maten blandar sig relativt bra i munnen. En annan regel: Använd endast gaffel när det går, kniv bara då den behövs för att skära.En brödbit kan kjuta maten på gaffeln, hellre än en kniv. En ungrare tittar menande när man t.ex använder både kniv och gaffel för att äta köttfärs eller en pannkaka (som hos oss serveras fylld och ihoprullad i förväg, i köket), något som svenskarna ser som primitivt och ouppfostrat.
God natt
Peter von Fábry-Eichner
Brilliant site. Cheers.