Jag har utgett den här bloggen för att handla om allt från politik till läppglans och well, jag måste ju erkänna att det sistnämna och liknande frågor tagit viss överhand. Till mitt försvar kan jag väl säga att det  har hjälpt till för att balansera mitt annars ganska politikspäckade liv. Som en slags syrgastub för att inte kvävas av rapportskrivning, inläsning och politisk korrekthet, typ...

Nu ska jag i varje fall göra ett litet utspel i en fråga som ligger mig personligen nära och som jag ägnar mycket tankekraft åt, tro det eller ej. Nämligen aboriginernas situation i Australien. En för många bortglömd fråga som jag skulle vilja uppmärksamma lite här.



När Australien förra året av FN prisades för att ha världens högsta levnadsstandard så verkade inte riktigt hela befolkningen vara inräknad. I ett land så rikt som Australien är det svårt att tänka sig att det samtidigt finns en parallell samhällsstruktur där möjligheterna till ett drägligt liv är drastiskt mycket sämre. Medellivslängden för en australisk kvinna är 82 år, om man inte tillhör ursprungsbefolkningen vill säga, där är ett genomsnittligt människoliv omkring två decennier kortare, för aboriginska kvinnor är medelivslängden 62 år.

För att jämföra statistik kan också konstateras att arbetslösheten bland aboriginer ligger på omkring 60 %, medan motsvarande siffra för vita australiensare är under 10 %. Och att aboriginerna vidare löper 22 gånger större risk att dö i en infektionssjukdom (exempelvis syfilis eller spetälska) och 13 gånger större risk att dö en "våldsam död" (dvs bli mördad) än vad som är fallet för vita australiensare.

Aboriginerna, som utgör ungefär 2 % av Australiens befolkning, lever oftast i storstädernas slumområden eller i avgränsade "communities" i den australiska "out backen". En mycket stor andel av aborigerna är alkoholiserade. Detta beror säkert delvis på deras utsatta livssituation men också på att deras kroppar under de tusentals år de levde i Australien innan den vite mannen dök upp aldrig utsatts för alkohol och därför saknar den gen som bryter ner alkoholen i kroppen. De aboriginer som trots allt har ett drägligt liv sysslar ofta med turism, ett sätt att försöka sprida kunskap om aborigineras historia, kultur och kunskap om naturen, men också ett sätt att uppmärksamma den situation som råder. 

Aboriginerna utsattes för oerhörda övergrepp under slutet av 1800-talet och den första halvan av 1900-talet, det vill säga efter det att européera kommit för utplacera sina fängelsekunder och sedermera för att bosätta sig. Övergreppen på aboriginerna var omfattande och bestod i såväl mord som våldtäkter och slaveri, dessa övergrepp har senare likställts vid folkmord. Aboriginerna omyndigförklarades snart efter européernas ankomst och fick inte rösträtt förrän 1967. Fram tills dess sysslade australiska myndigheter även med systematiska omflyttningar av aboriginer och omkring 100 000 aboriginska spädbarn tvångsomhändertogs för omplacering i "civiliserade hem". Det talas fortfarande mycket om "den stulna generationen", många av dessa människor har än idag ingen aning om sin egentliga härkomst. En stor del av aboriginernas otroliga kunskaper om naturen och dess religion och kultur gick förlorad för alltid.



Efter det att aboriginerna fick sin rösträtt fick de möjlighet att organisera sig politiskt och det finns numera aboriginska partier som strävar efter kompensation för de stulna åren, det vore dock fel att prata om detta som särskilt starka politiska krafter...

Man kan lindrigt sagt numera tala om en kollektiv, australisk skuldbörda gentemot aboriginerna, vilken är en mycket känslig politisk fråga att diskutera. Det dåliga samvetet försöker man råda bot på genom omfattande ekonomiska transfereringar, sociala program och återgivande av marker. Frågan är bara hur pass lyckade dessa projekt egentligen har varit och vilka resultat som har uppnåtts?

Reser man i norra Australien, i närheten av Kimberley i Western Australia och Darwin i Northern Territory kan man hitta gudsförgätna samhällen där aboriginska människor bokstavligen ligger utmärglade och utslagna i dikena utmed vägarna. Scenerna där skulle lika gärna kunna vara hämtade från en nyhetssändning från en svältkatastrof i Afrika där den enda markanta skillnaden är avsaknaden av internationella biståndsarbetare. Det är svårt att tro att man befinner sig i samma land som det i övrigt soldränkta och välmående Australien där BBQ'en alltid är igång och allt är "no worries".

Jag har personligen inga svar på hur aboriginerna bäst skulle hjälpas eller kompenseras, om det nu är möjligt. Men som sagt, en fråga värd att reflektera över...