Min familj måste verkligen jobba på det där med kommunikation. Igår kväll ringde min pappa till mig för att kolla om jag levde. "Ja, du har ju inte skrivit något på bloggen sen innan du åkte till Madrid, så jag tänkte att jag var tvungen att ringa och kolla så att du kommit hem..." Och det är inte första gången det händer! Som om mitt livet troligtvis tagit slut helt abrupt, därav de uteblivna blogginläggen...

Jösses Amalia, har bloggen liksom blivit min kommunikationskanal med min egen familj!? Tänk då, vad mycket de går miste om. det händer ju tusen saker varje dag som det INTE står något om i bloggen... Ju mer man är med om, desto mindre tid har man ju att skriva. Det är ju när man har tråkigt och är ensam och olycklig som man kan plitar ner de bästa inläggen, så det är ju, om någonsin, DÅ man bör oroa sig. En del bloggare snittar ju på 5-10 inlägg om dan, det är ju dom man kanske ska oroa sig för. Inte mig!