Igårkväll så tittade jag på ännu en dokumentär på Svt.se, nämligen "Historien om Louise", det borde jag kanske inte ha gjort för jag blev så jävla förbannad att jag inte kunde somna på flera timmar. Det var så många frågor som stannade kvar i mitt huvud och som jag inte kunde släppa.

Jag kan inte förstå hur man som socialchef kan låta bli att inte göra en ordentlig utredning efter att Louises pappa för första gången höll henne som gisslan och hotade skära halsen av henne. Hur kan man som socialchef, efter att ha bevittnat detta med egna ögon, åka hem som ingenting och låta den lilla flickan bo kvar hos den uppenbart sjuke pappan??

Borde inte socialen, skolan och polisen om några ha ett nära och tätt samarbete och informationsutbyte?? Hur kan detta ens vara ett problem i en så liten stad som Vetlanda??

Hur kan man som polis, efter att ha bevittnat att ett litet barn ligger under en pressening och sover mitt i vintern underlåta sig att tvångsomhänderta henne? Hur kan man tro på henne när hon säger att hon vill vara kvar där under presseningen och frysa? Varför försöker man inte prata med henne enskilt, förstår man inte att hon blir påverkad i närheten av sin pappa?

Hur kan man som mamma slänga ut en tioårig flicka? Hur kan man sedan vägra att ha kontakt med henne när det är tydligt att hon ha gått igenom ett sex år långt helvete på jorden?

När man hörde flickan prata om hur hon blandade sin pappas amfetamin som om det var den naturligaste saken i världen och om hennes pappas våldtäkter så undrar man verkligen hur det kommer gå henne. Hon verkade så stark och klok men kommer hon kunna förstå att det hon har varit med om inte är försvarbart, kommer hon någonsin kunna lagas och någonsin kunna lita på en människa igen? Ens egna problem känns med ens väldigt små och patetiska i jämförelse...