Tårar
Efter att ha hittat länken via Josses blogg fastnade jag på den här sidan. Den senaste timmen har jag suttit och läst och gråtit helt okontrollerat. Tårar som jag inte trodde att jag hade har strömmat nerför kinderna. Att läsa den familjens berättelse ger ett helt nytt perspektiv på livet.
Barn och cancer är en kombination som inte borde få finnas.
Vilken familj! Vilken sorg! Vilken styrka!
Mamma Catarina och alla andra mammor i liknande situtationer tycker jag kollektivt kvalificerar sig till utmärkelsen "Årets kvinna"!
Håller med Ma.
Jag hade en liknande kollapssession när jag hittade den där sidan. Var helt knäckt en hel kväll och undrade VARFÖR i hela världen jag läste bloggen. Inlägg efter inlägg. Hopp och förtvivlan.Destruktiv, anyone? Fy. Men jag håller med ovanstående skibent: Alla mammor som förlorar sina små solstrålar borde vara årets kvinnor. Totally.
Satt själv och grät framför sidan, så tragiskt. Men jag måste vända mig lite mot att det skulle vara värst för mamman. Ska alla pappor i såna situationer kollektivs kvalificera sig till årets pappa eller årent män? Det är väl precis lika hårt för dem att förlora sitt barn.
Karin: Nej, absolut inte. Du har helt rätt. Det är en tragedi utan dess like för alla inblandade.