Denna busstrejk alltså... Snart är den igång igen. Ve och fasa.

Det är sällan jag personligen blivit så påverkad av en strejk som jag blivit av dessa strejkande busschaufförer. Sjuksköterskestrejken klarade min kärnfriska kropp galant. Och även om jag tyckte att det var lite äckligt när Uppsalas soppgubbar passade på att strejka några varma försommardagar för ett par år sedan så var det inget som direkt störde mig nämnvärt.

Det tydligaste spåret av busstrejken återfinns på min kropp. Mina fötter närmare bestämt. De är fulla av skoskav efter att jag varit tvungen att traska de fem kilometrarna hemifrån mig till mitt arbete. De senaste dagarna har jag på grund av detta varit tvungen att springa runt i Rosenbads korridorer i antingen Fliflops eller helt au naturell med tårna i vädret.

Det andra spåret av strejken återfinns på min kära cykel. Den blev så sliten av allt extra cyklande förra veckan att jag fick en dubbepunka på framdäcket. Tack vara mina kära vänner Linda och Jonas så löste sig dock detta problem relativt smärtfritt.

Jag är dock rädd för vilka ytterligare konsekvenser den här strejken ska få för mig. Vad har jag att vänta här näst, benhinneinflamation? Nu vädjar jag till parterna att göra sitt yttersta för att nå en överenskommelse innan hela jag fördärvas och blir strandsatt på min ö med en håglös och nedbruten kroppn som enda sällskap. Jag lovar att dra mitt strå till stacken, aldrig tjuvåka utan alltid hälsa glatt och tacka för skjutsen efter varje resa!